Sjöänd skans (Skans 118) är en relativt liten anläggning, dock välbevarad, belägen i södra delen av Glaskogens naturreservat. Anläggningen består av 33 gevärsvärn, grupperade på båda sidor om den väg, som skansen hade till uppgift att spärra. Samtliga värn är förbundna med nedsprängda värngångar, ca 2 m djupa, och försedda med s k kallmurar, som i krökarna är försedda med cementförstärkningar. De båda delarna av anläggningen är förbundna av en tunnel under vägen. Denna är för närvarande delvis blockerad. Totalt ingår ca 1600 m värngångar!

Samtliga gevärsvärn är öppna. Vid några av värnen har man tagit naturen till hjälp för att få skydd.

Skansen var utrustad med endast en 37 mm PV-kanon, vilken hade 3 alternativa pjäsvärn av öppen typ, varav två var riktade västerut, medan det tredje var avsett för försvar bakåt. Kanonen var uppställd i ett centralt placerat splitterskyddat garage, där även pjäsbesättningen var förlagd. Vidare finns det endast ett ksp-värn av typ IV, samt två öppna. Dessutom finns 7 skyddsrum, varav 6 är av typ sk12. Det sjunde skyddsrummet är av typ sk 24 och är försett med observationskupol och fungerade därmed som befälsbunker..

På båda sidor av skansen finns ett kort tre-radigt pansarhinder av bruten sten.

Skansen började byggas under senare delen av 1940 och byggdes ut fram till 1943, då arbetena avbröts, varför man kan finna en del värn inte helt färdigställda.

Det unika med Sjöänd Skans är att landsvägen som gå genom skansen är kvar i sin nuvarande sträckning, varför man lätt kan föreställa sig skansens ursprungliga skick.

Skansen sedd från "fiendesidan"

Ca 3 km öster om skansen längs vägen mot Lenungshammar, alldeles intill Brittjärn, var vägen förberedd för sprängning i händelse fienden skulle komma förbi skansens försvarslinjer. Mellan vägen och bergsidan är 12 sprängkistor placerade. Dessa består av 10" cementrör som sticker upp omkring en halv meter ovan marken. En av kistorna är välbevarad, medan de andra befinner sig i olika stadier av förfall. Den bevarade kistan är försedd med ett plåtlock på ovansidan och är fäst med en metallbygel. Under plåtlocket finns ett cementlock och lyfter man på detta finner man en plåtbehållare men en 6-8 cm stor öppning med ett lock fastsatt med en liten kätting. Cementrören är ca 2 meter djupa. Det finns även anledning att misstänka att vägövergången över vattendraget mellan Lelången och Lilla Ristjärn var förberedd för sprängning.

Med all sannolikhet borde det ha funnits liknande anordningar även väster om skansen.

Skansen hade två huvuduppgifter. Den ena var att spärra vägen och förhindra en fientlig framryckning längs vägen mot Lenungshammar - Glava för att kringå försvarslinjerna i Arvikatrakten. Den andra huvuduppgiften var att skydda de trupper som, grupperade längs ovannämnda väg, skulle slå mot fientlig trupp som framryckte längs nuvarande E18 och förhoppningsvis hejdades vid försvarsanläggningarna vid Sandaholm.

Vilken utrustning hade då den enskilde infanterisoldaten?

Vilken beväpning hade besättningen i skansen?

I skyddsrummen fanns liggplatser för skansens besättning, men komforten lämnade en hel del övrigt att önska och det var bara under de högsta graderna av beredskap som hela besättningen var förlagd där. Strax öster om skansen fanns ett antal baracker, där besättningen och den rörliga styrkan var förlagd. För närvarande finns det inga upptäckta spår av denna.

Skansen är genom sin natur inte handikapvänlig.